.

Året av ignorans.

Det känns som om det på senare tid har blivit OK att ignorera folk och att bli ignorerad. Det verkar som om man får trycka ner folk. Att man får trampa på folk, köra över och glömma bort människor som om det vore det mest normala i världen. Jag säger inte att folk inte har gjort sådant här sedan urminnes tider. Jag tycker bara att det här året har lagt någon slags OK stämpel på att göra det. Att man nästan börjar skämmas så fort man vill stå upp för sig själv och stå på sig.

Världen och dess invånare har i år sagt (inte ordagrant) att det är OK att trampa på någon så länge man vinner på det själv. Det är OK att ta någon för givet. Det är OK att *råka* glömma bort att vara vänlig. Jag förstår det inte. Jag förstår det verkligen inte.

För om vänner och ens medmänniskor inte är viktiga för en. Vem är det som är viktiga då? Nu tänker kanske ni, "jag är viktig, jag är" Jo, det förstår ju jag också. Men det är ju faktist inte en själv det stora hela handlar om utan hur man är och lever tillammans med andra. Hur man ger och tar och får på så sätt reda på hur mycket man bör uppskatta och få tillbaka. Jag lever så. Jag lever för att andra ska må bra, för att jag ska må bra och för att vi ska ha det fint tillsammans. Att ge och ta lika mycket är för mig en självklarhet. Att putta en vän åt sidan för att man inte tror något är viktigt som den har sagt är för mig otänkbart. Om någon är så pass ärlig och modig att säga något, så är det väl viktigt? Allt man säger, hur flummigt, löjligt eller fjantigt det än är. Är ju viktigt pga att man väljer att säga det. Det blir viktigt för en själv. Och därför, ska man aldrig ta för givet. Aldrig glömma bort att erkänna någon som är i ens umgängeskrets.

Snälla. Vad är det som har hänt med er? Om inte ömhet finns bland oss så att vi tar hand om varandra och bryr oss om. Vad ska vi då värdesätta?.. Är ignorans den nya kärleken? Är det så?