Det är kväll. Jag har druckit mitt kaffe och jag har shoppat mina behövligheter. Jag mår bra i magen och hjärtat har fått sin dagliga dos av frisk luft och kvalitetstid med vänner som heter duga. När allt i min vardag är OK. Känns det som om dagarna då kärlekstrubbel och hjärtesorg är otroligt långt borta. Det känns som om de dagarna då jag låg och snörvlade bland kuddarna över den stora kärleken från Enköping med gråten i halsen, aldrig har funnits eller existerat.
Men då mina vänner upplever något som är precis som det jag själv upplevde då. Det jag själv gått igenom, kommer jag på mig själv att minnas situationer och händelser som bidrog till varför jag var så ledsen en gång i tiden. Att kärleken gjorde mig så blind att jag försummade mina vänner, min fritid och tillslut mig själv. Det gör mig trygg att veta att det är över samtidigt som jag blir ledsen för mina vänners skull.
Det är fantastiskt skönt när jag kommer på mig själv att tänka att det är frid i mitt hjärta nu. Att jag kan sova gott om nätterna utan att få brist på sömn. Istället för att grubbla igenom natten ihopp om att hitta en utväg, en genväg till lycka som ibland kan kännas så långt borta. Det är fantastiskt fint att det nu kan gå dagar, veckor, månader utan att jag faktist tänker på det där som var förut. Jag trodde förr att jag aldrig skulle tappa de där känslorna som låg djupt där inne och rörde om. Rörde till. De känslor som gav mig magont. Så mycket magont att jag klöktes för att jag grät så pass mycket att jag fick svårt att andas. Men jo, de har försvunnit. Och det på riktigt denna gången.
Hur mycket man än kan älska en person och hur mycket man än kan vara förälskad och kär. Så försvinner det då allt tar slut. Då allt bokstavligt "tar slut" börjar förälskelsen bit för bit nötas bort utan att man förstår det själv. Man börjat ta tunga steg mot en framtid utan sitt allt. Utan sin hjärtevän, utan sin andra hälft. Men utan att man förstår det själv. Blir stegen man tar lättare och lättare och när månaderna knallar på. Årstiderna förändras och man själv lika så. Står man där en dag med fjärilar i magen igen. Fjärilar som bevisar att man vist kan släppa taget. Att man vist kan leva utan. Att man faktist kan det. Och även om den Anne som jag var då. (den som jobbade på Kappahl i Helsingborg, lyssnade på Håkan och skrev dikter om romantik) alltid kommer att älska den där enköpingsbon med slitna cheap mondays och nyköpta skor från USA. Så Så kan den Anne jag är nu inte komma ihåg hur förälskelsen kändes. Det går lixom alltid att byta ut gamla saker mot nya saker.
Men som jag skrev så tror jag att man åter igen kan få fjärilar i magen. Fjärilar som kan vara en ny förälskelse. En kärleksförklaring till att man faktist vågade släppa taget, även om det kanske kändes som om det var ofrivilligt. En kärlek lika stor men för livet själv. Att man faktist lever och klarade sig. Och då. Då tycker jag man ska ta tillfället i akt. Och klappa sig på axeln. Kyssa sin hand. Omfamna sina tankar och sig själv och bara andas ut.
Det blir lättare. Det blir faktist det. Hur svårt det än känns för tillfället för vissa så blir de lättare. Det går att andas och det kommer att komma en dag då ni faktist inte alls förstår hur någon så vacker kunnat bli så alldaglig. jag lovar. Ni klarar er..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar